Patetiska jag

Träffade ett par polare igår kväll, vi satte oss på en uteservering och jag hade som mål att hälla i mig en ansenlig mängd öl. Det var skitvarmt, och svetten lackade i hårfästet, jag hade gjort ett halvdant försök att lägga en makeup som inte skulle rinna av i värmen. Mina fötter kändes femtio nummer för stora för de skor jag hade fått på mig, och fötterna gjorde ont, O N T. Så bara det i sig själv fick mig att beställa in den största öl de hade att erbjuda.
Där satt vi; en kille i 35 års åldern, singel, bra jobb, men med ett risigt yttre. Hans drogmissbruk för några år sedan har sannerligen satt sina spår. En tjej i 32 års åldern, relativt nybliven mamma till en unge som skriker och skriker och skriker. Shit kolikbarn är nog inte så balla att handskas med? Och så jag...svettig i pannan, håret i flätor, och ont som fan i fötterna. Vi har känt varandra sen vi var barn, vi är ett sammansvetsat gäng. Vi bodde grannar när vi var barn, vi var faktiskt de enda barn som bodde i det där området. Genom hela vår uppväxt har vi umgåtts från och till, idag är det mest från. När killen blev slav under drogerna fanns vi där och plockade ihop spillrorna av det som var kvar efter honom. Tillsammans med hans familj försökte vi limma ihop honom igen, och efter tre återfall så har han hållit sig på mattan.
Tjejen hade studerat på annan ort några år, vår kontakt på den tiden var endast via telefon och mail. Hon innehar en enormt stor studieskuld, och nu också man och två barn. Hon blev på smällen fyra veckor innan sin examen, och hann således egentligen aldrig jobba inom sitt yrke.
Men hon är lycklig, genuint lycklig faktiskt.

Vi pratade om att jag hade så svårt för att släppa Honom. Att den saten alltid traskade runt i mina tankar, att jag gjort det mesta för att skaka loss honom, men att han höll sig kvar som en jäkla igel. Jag har testat att supa mig full, att meditera, att ha sex med andra, att dejta andra, jag har t.om gått så långt att jag skrivit listor om hans nackdelar, men inget har hjälpt. Han cirkulerar fortfarande i allra högsta grad i mitt huvud. Och vet vad det värsta är? Jo, att jag lämnade Honom!? När vi träffades befann jag mig på en stressig plats i livet, och hans behov av mig kvävde mig. Idag förstår jag ju att han faktiskt älskade mig, men att jag sköt honom från mig. Men jag var alltid ärlig mot honom; jag berättade att jag inte var redo för allt han ville ha av mig. Jag sa också att han betydde enormt mycket för mig, och att jag skulle bli redo om han bara tillät mig att andas. Han tyckte då att vi skulle ta en paus, han skulle resa iväg till sin farmor i Tyskland för ett par veckor, och då skulle vi inte höras. Jag koncentrerade mig till 200% på mitt arbete, men på samma gång försökte jag känna efter vad jag verkligen kände för honom.
Vi hade träffats i ett år när han åkte till Tyskland. Jag fick ett sms när han stod på tågstationen, han skrev att han älskade mig och att han visste att vi en dag skulle gifta oss, jag skulle bara fatta det! Jag fattade det efter dessa två veckors tystnad från honom. Under ett år hade jag inte varit utan honom, han fanns där alltid, gjorde allt för mig och till slut kändes det utmattande och utmaningen försvann. Men när han nu faktiskt inte hörde av sig, så gjorde det ont, och för första gången blev jag faktiskt rädd för att förlora honom. Inte för att förlora det han gjorde för mig, utan Honom som person.

Han kom hem en tisdag, jag visste hur dags tåget skulle anlända på stationen. Tyvärr hade jag en deadline med jobb, och kunde inte möta honom på centralen. Han ringde mig dagen efter, fast inte förrän sent på kvällen, och jag märkte direkt att han var...annorlunda. Han fortsatte att vara annorlunda även när vi träffades. Jag försökte prata med honom om det, men han mumlade bort det. Jag sa också hur jag kände för honom, för oss, för vår framtid, men det bemötte han svalt. Två veckor efter han kommit hem berättade han att han skulle gå på bio med I. Han hade stött på I när han hade varit ute och shoppat och de hade bytat telefonnummer, I och han hade gått i parallellklass i gymnasiet, och kände alltså varandra sedan den tiden. "Coolt", tänkte jag..."är det ett sånt förhållande vi har nu"? De gick på bio, och jag surade ett par timmar. Efter bion kom han hem till mig och vi hade fantastisk sex i flera timmar den natten. Två dagar senare skulle han gå ut och ta en öl med I, och jag surade till igen, men sa inget. Den kvällen delade han inte säng med mig, utan med henne. Han smsade mig dagen efter och berättade att de blivit fulla, han hade följt med henne hem, och de hade haft sex. Hur gamla är dom, 16?! Jag kan dricka mig stupfull, men inte fan vaknar jag upp i någon annans säng, såvida jag inte verkligen vill det. Jag bad honom hoppa och skita, och sen dess har jag försökt att ignorera honom när jag springer på honom. Han har ringt, mailat, smsat och t.om dykt upp på mitt jobb. Inte för att han vill att det ska vara vi igen, utan för att han vill ha min förlåtelse.

Jag har varit ledsen. Jag har varit arg. Sårad. Samtidigt har jag klandrat mig själv för att detta hände; jag hade honom, men jag vågade inte leva fullt ut med honom. Han lever med I idag, han har sin lägenhet till salu och de är väl snart sambo.
Ibland undrar jag om han bara är en människa som är förälskad i tanken på "fru, barn, villa, volvo och hund"? Han ville ha allt det där med mig, han började snacka om det redan på vår tredje date. Nu har han det snart med I.
Han är en idiot. Nej, han är en underbar människa med idiotiska drag. Men fy fan vad jag saknar honom.
Fast efter att ha läst i en annan blogg, så har jag insett hur patetisk jag är. Jag måste släppa honom. Punkt slut.

(jag lyckades bli full igår, men idag när jag vaknade var jag inte tuff...)