Been there, done that, have the t-shirt...

Jag kollade på hitta.se idag, och nu är det officiellt; Han har flyttat ihop med I. Fast, om sanningen ska fram så kändes det inte särskilt mycket i mig. Kanske är det det som så fint kallas att "gå vidare", och "släppa taget"?
Bra - då är det det jag har gjort.
Men jag vill inte träffa/se honom igen, varför riva ner de murar som byggts upp?

What's sex got to do with it?

Jo, vi gick på den där daten, och sen har vi träffats...hmm...typ 8 gånger till? Han är svintrevlig, du vet sådär trevlig så att man nästan vill spy rakt ut. Det kan göra mig på dåligt humör, för ingenting verkar göra honom upprörd. Fast shit, det är ganska skönt samtidigt. Jag är "van" vid killar vars känslor ligger utanpå kroppen. Den här snubben är lugn, snäll, trevlig, pålitlig, trygg, ganska ball, och snygg. Han har bra jobb, ordnade familjeförhållanden, bor i en schysst lägenhet, och allt hade bara varit så jäkla perfekt om det inte hade varit för sexet. Alltså, det funkar inte.

Jag kan inte förmå mig till att känna någon som helst sexuell dragningskraft åt honom. Vi har haft sex ett par gånger, men kemin är helt enkelt inte där. Jag tycker han är kanonkass på sex, och jag tror att han känner likadant om mig? Va fan är det för fel på mig? Han är ju allt som jag gillar hos en annan människa, han och jag hade kunnat få det skitbra tillsammans, men sexet funkar inte alls. Visst måste det funka, inte kan man väl vara ihop med någon som man drar sig för att ha sex med? Visst, jag vet att sex är/blir bättre om man känner varandra och om man börjar prata och ha mycket sex, och utforskar varandra och hela den där Malena-Ivarsson-biten, men jag känner nada, zero, noll för honom när det kommer till sexbiten!?
Det har nu gått så långt att jag undviker att träffa honom, för jag vill inte att han ska börja fingra på mig och tro att jag är het och villig och sugen när jag egentligen är precis tvärtom. Fan då...jag får göra slut på det här. Tråkigt, men tvunget. Jag får väl ta nästa tåg istället...

Zzzzz....

Äh jag pallar inte med mitt tempo längre, jag börjar dagen i 100, för att öka...och jäklar vad TRÖTT jag är. Jag kommer att behöva semester efter semestern minst sagt.

Killen i baren ringde, vi ska ut och käka på fredag. Han verkar supertrevlig, han ser bra ut, klär sig snyggt, och jag har, än så länge, inte kunnat hitta något väsentligt fel på honom. Ovanligt för att vara jag eftersom jag är självutnämnd mästare på att hitta fel hos andra. Tro för Guds skull inte att jag tycker att jag själv är felfri, nej tvärtom. Jag är min egen hårdaste kritiker. Men jag kan bara inte fatta hur det kan vara så svårt för många att bara vara lite jäkla normal*?! Nåja, fredagen får utvisa hur jag känner inför honom.

Idag har vädret varit piss, så jag har kört ett Sex and the city maraton. Jag har alla säsonger på min dator, och har plöjt igenom 22 avsnitt idag. Nu är jag tröttare än tröttast och ska i säng fortare än kvickt.

En sak bara; jag har även ägnat dagen åt att sitta och läsa i bloggar och kom just på att det är just dom som fått mig så matt. Jag fattar inte hur folk orkar bry sig så sanslöst mycket om så sanslöst oviktiga grejer. Jag hade kunnat ge femtioelva exempel, men det orkar jag inte det heller.
Nu ska jag sova i tusen år.

* Vad som för mig anses som Normalt; tala begripligt och tydligt, ha en framtoning som fungerar bland andra människor. Ha taktkänsla och vett och etikett.

Party animal...

Mördarstövlar för fötter, men coola är de!

Igår var jag ute och partajade. Idag mår jag risigt. Jag har kommit på att det där spontana festandet är roligast. M ringde och bjöd hem mig där på "herrmiddag"...nåja, grabbarna hade redan käkat den där middagen när jag dök upp, men de bjöd på kallt, vitt vin och massa grabbsnack. Jag föredrar att festa med ett gäng herrar, än lika många damer. Mina stövlar fick tummen upp av samtliga...men gissa om jag hade ont i fötterna när jag kom hem runt 5 snåret i morse? För, vi stannade ju såklart inte hos M hela natten. Nejdå, framåt midnatt fick vi för oss att vi skulle ut och göra stan, och stan gjorde vi. Jag träffade en hyffsat trevlig kille, han fick mitt nummer, det är lättast så. Jag pallar inte med att ringa, jag är liksom inte så bra på det där spelet som många lirar; "ring tidigast på måndag eller tisdag, för annars verkar du för desperat". Shit, jag börjar så smått bli desperat och har vaktat telefonen hela dagen och blivit djupt besviken när det inte var han som ringde. Nåja, antingen hör han av sig, eller så gör han inte det, den som lever får se...
Nu ska jag sova i hundra år.

Patetiska jag

Träffade ett par polare igår kväll, vi satte oss på en uteservering och jag hade som mål att hälla i mig en ansenlig mängd öl. Det var skitvarmt, och svetten lackade i hårfästet, jag hade gjort ett halvdant försök att lägga en makeup som inte skulle rinna av i värmen. Mina fötter kändes femtio nummer för stora för de skor jag hade fått på mig, och fötterna gjorde ont, O N T. Så bara det i sig själv fick mig att beställa in den största öl de hade att erbjuda.
Där satt vi; en kille i 35 års åldern, singel, bra jobb, men med ett risigt yttre. Hans drogmissbruk för några år sedan har sannerligen satt sina spår. En tjej i 32 års åldern, relativt nybliven mamma till en unge som skriker och skriker och skriker. Shit kolikbarn är nog inte så balla att handskas med? Och så jag...svettig i pannan, håret i flätor, och ont som fan i fötterna. Vi har känt varandra sen vi var barn, vi är ett sammansvetsat gäng. Vi bodde grannar när vi var barn, vi var faktiskt de enda barn som bodde i det där området. Genom hela vår uppväxt har vi umgåtts från och till, idag är det mest från. När killen blev slav under drogerna fanns vi där och plockade ihop spillrorna av det som var kvar efter honom. Tillsammans med hans familj försökte vi limma ihop honom igen, och efter tre återfall så har han hållit sig på mattan.
Tjejen hade studerat på annan ort några år, vår kontakt på den tiden var endast via telefon och mail. Hon innehar en enormt stor studieskuld, och nu också man och två barn. Hon blev på smällen fyra veckor innan sin examen, och hann således egentligen aldrig jobba inom sitt yrke.
Men hon är lycklig, genuint lycklig faktiskt.

Vi pratade om att jag hade så svårt för att släppa Honom. Att den saten alltid traskade runt i mina tankar, att jag gjort det mesta för att skaka loss honom, men att han höll sig kvar som en jäkla igel. Jag har testat att supa mig full, att meditera, att ha sex med andra, att dejta andra, jag har t.om gått så långt att jag skrivit listor om hans nackdelar, men inget har hjälpt. Han cirkulerar fortfarande i allra högsta grad i mitt huvud. Och vet vad det värsta är? Jo, att jag lämnade Honom!? När vi träffades befann jag mig på en stressig plats i livet, och hans behov av mig kvävde mig. Idag förstår jag ju att han faktiskt älskade mig, men att jag sköt honom från mig. Men jag var alltid ärlig mot honom; jag berättade att jag inte var redo för allt han ville ha av mig. Jag sa också att han betydde enormt mycket för mig, och att jag skulle bli redo om han bara tillät mig att andas. Han tyckte då att vi skulle ta en paus, han skulle resa iväg till sin farmor i Tyskland för ett par veckor, och då skulle vi inte höras. Jag koncentrerade mig till 200% på mitt arbete, men på samma gång försökte jag känna efter vad jag verkligen kände för honom.
Vi hade träffats i ett år när han åkte till Tyskland. Jag fick ett sms när han stod på tågstationen, han skrev att han älskade mig och att han visste att vi en dag skulle gifta oss, jag skulle bara fatta det! Jag fattade det efter dessa två veckors tystnad från honom. Under ett år hade jag inte varit utan honom, han fanns där alltid, gjorde allt för mig och till slut kändes det utmattande och utmaningen försvann. Men när han nu faktiskt inte hörde av sig, så gjorde det ont, och för första gången blev jag faktiskt rädd för att förlora honom. Inte för att förlora det han gjorde för mig, utan Honom som person.

Han kom hem en tisdag, jag visste hur dags tåget skulle anlända på stationen. Tyvärr hade jag en deadline med jobb, och kunde inte möta honom på centralen. Han ringde mig dagen efter, fast inte förrän sent på kvällen, och jag märkte direkt att han var...annorlunda. Han fortsatte att vara annorlunda även när vi träffades. Jag försökte prata med honom om det, men han mumlade bort det. Jag sa också hur jag kände för honom, för oss, för vår framtid, men det bemötte han svalt. Två veckor efter han kommit hem berättade han att han skulle gå på bio med I. Han hade stött på I när han hade varit ute och shoppat och de hade bytat telefonnummer, I och han hade gått i parallellklass i gymnasiet, och kände alltså varandra sedan den tiden. "Coolt", tänkte jag..."är det ett sånt förhållande vi har nu"? De gick på bio, och jag surade ett par timmar. Efter bion kom han hem till mig och vi hade fantastisk sex i flera timmar den natten. Två dagar senare skulle han gå ut och ta en öl med I, och jag surade till igen, men sa inget. Den kvällen delade han inte säng med mig, utan med henne. Han smsade mig dagen efter och berättade att de blivit fulla, han hade följt med henne hem, och de hade haft sex. Hur gamla är dom, 16?! Jag kan dricka mig stupfull, men inte fan vaknar jag upp i någon annans säng, såvida jag inte verkligen vill det. Jag bad honom hoppa och skita, och sen dess har jag försökt att ignorera honom när jag springer på honom. Han har ringt, mailat, smsat och t.om dykt upp på mitt jobb. Inte för att han vill att det ska vara vi igen, utan för att han vill ha min förlåtelse.

Jag har varit ledsen. Jag har varit arg. Sårad. Samtidigt har jag klandrat mig själv för att detta hände; jag hade honom, men jag vågade inte leva fullt ut med honom. Han lever med I idag, han har sin lägenhet till salu och de är väl snart sambo.
Ibland undrar jag om han bara är en människa som är förälskad i tanken på "fru, barn, villa, volvo och hund"? Han ville ha allt det där med mig, han började snacka om det redan på vår tredje date. Nu har han det snart med I.
Han är en idiot. Nej, han är en underbar människa med idiotiska drag. Men fy fan vad jag saknar honom.
Fast efter att ha läst i en annan blogg, så har jag insett hur patetisk jag är. Jag måste släppa honom. Punkt slut.

(jag lyckades bli full igår, men idag när jag vaknade var jag inte tuff...)

Men ööhh....

Rusade ner på ICA för att köpa tamponger. Mindre panik eftersom jag hade värsta Niagarafallet, och varken bindor eller tamponger hemma. Det var söndag, och jag var klädd därefter; olivgröna joggingbrallor som sett sina sista dagar, hängröven jag får i dom byxorna är av sällan skådade mått. En vit top med oboyfläckar på strax över bysten, över det en röd huvjacka som är alldeles urtvättad. Jag hade avrundat denna galaklädsel med...foppatofflor. Ja men va fan, det var söndag och min tanke var att jag bara skulle vara hemma, ligga i soffan, beställa hemkörning till middag, och glo på film i fosterställning hela kvällen. Men OK, mensens ingång fick ju ändra mina planer och jag drog mig ner mot affären. Jag hade i alla fall duschat, men satte upp håret i en knut mitt på huvudet, själv förvånad över att jag faktiskt hade orkat borsta tänderna...

När jag stod vid intimhyllan för att välja mina tamponger (hur jäkla svårt ska det vara liksom?) så hörde jag någon säga mitt namn bakom min rygg. Jag vände mig om, men jag hann tänka, eller snarare be, för att det inte skulle vara Han. Det var Han. Där stod han, i sin alldeles vackra uppenbarelse, lika fin (finare!), lika sexig.
Han: Halloj, hur är läget?
Jag: Hmm...ehh...hej, jo det är OK. Nej, det är inte alls OK, jag ser ut som kom och hjälp mig och dö, och ville inte alls träffa dig nu.
Han: Säkert att allt är bra?
Jag: Ja...? Skulle det inte vara det, eller hur menar du? Nej, allt är inte alls bra. Jag saknar dig, jag mår dåligt av att se dig, och jag vill gärna att marken ska öppna sig så att jag kan försvinna ner i ett hål. Jag vill dessutom att du ska tappa minnet, och aldrig minnas detta möte då jag ser ut som FAN.
Jag: Vad gör du här förresten, finns det inte affärer lite närmare dig? Ja, vad gör du här egentligen? Detta är MIN ICA-affär, här har jag fram tills nu varit helt säker på att inte träffa dig.
Han: Nja, jo det finns det ju...men I bor ju här i närheten, och vi skulle mest handla något gott till filmen vi ska se...
Jag: Aha, då förstår jag. I, dumma jäkla I. Träffar du alltså henne fortfarande, jag vill inte se henne. Än mindre höra hennes namn.
Så kom hon. I. I med den söta lilla uppnäsan med fräknar helt perfekt placerade på den. I med de chokladbruna ögonen, I som varje natt får gå och lägga sig med Honom, som får känna hans händer på hennes kropp, som får uppleva Honom. Jag hatar I.
I: Älskling, jag hittade inte Blue Cheese dippan, vad ska vi ta istället? Åh men hej J...kände inte igen dig först.
Jag: Jaja, hej hej. Idiot I, nej jag vet att jag ser ut som om jag sålt smöret och tappat pengarna, men du var tvungen att säga det va'?!?
Sedan följde en konversation mellan dem om den därade dippan, och jag vände mig mot tamponghyllan igen. Fick tag i en kartong, och drog med mig två andra kartonger som föll i golvet. Jag ville bara bort, ut. Betala och försvinna.
Jag: Måste sticka, ha det bra. Nej, ha det inte alls bra. jag hoppas att ni blir olyckliga tillsammans. Jag hoppas att ni snart inser att ni inte alls är rätt för varandra, att det är jag som borde vara där I är idag.
Han: Ja, detsamma...vi kan väl höras en dag?
Jag: Visst, varför inte...NEJ, jag vill inte höra om era framtidsplaner. Jag vill inte höra om era semesterresor, om era I-landsproblem. Jag vill inte höra om hur jäkla perfekt I är, hur jäkla perfekt ert liv tillsammans är. Jag vill inte höra om när hon blir på smällen, när ni får ert första äppelkindade barn. Jag vill inte höra om era bröllopsplaner, jag vill inte.

Det där mötet tog ca 4 minuter, men jag mådde kass i ca 4 timmar över det. Vart ska jag nu gå och handla?

Let's talk about sex, baby...

Jag undrar om jag någonsin kommer att träffa en man (eller kvinna för den delen) som kan tillgodose mitt behov av sex?
Jag vill träffa någon som vill ha sex, ofta, ofta, ofta, spontant och mycket. Mitt på dagen, mitt i natten, i bilen, på stranden, på festen, i duschen, på köksbordet, i soffan. Stående, liggandes, sittandes...you name it. Jag vill ha hård och besinningslös sex, jag vill ha mjuk och fuktig sex. Jag vill ha sex med ett öppet sinne. Jag vill använda tungor, händer, leksaker, mat...jag är öppen för det mesta. Jag vill ha trekant, gruppsex, och jag vill ha bara vanlig hederlig sex.
Var finns du? Var finns du som kan ge mig detta?

Tatueringar

...hade jag bara haft mer pengar så hade jag tatuerat mig bra mycket mer än vad jag redan har gjort. Just nu har jag några stycken, några som är mindre, några som är större, men alla är de i svart. Mina tatueringar är sexiga och kvinnliga. När jag är ute och partajar kan (mestadels killar) folk, som även de är tatuerade, komma fram till mig och snacka om mina tatueringar, eller nicka mot mitt håll, eller blinka sådär flirtigt med ena ögat. Som om vi är medlemmar i någon sorts hemlig, nördig tatueringsklubb eller nått. Fy fan. Skitmesigt.

ORD

När jag var yngre kunde jag sitta på aftonbladets chatt och slå ihjäl ett par timmar. Ett par gånger träffade jag på några killar som var så pass intressanta att jag nästa kväll loggade in dit igen. Jonas hette en, och Magnus hette en annan. Jonas och jag fick någon sorts knepig Internetförälskelse. Vi gick t.om så långt att vi gav ut våra mailadresser till varandra, och jag minns än idag hur hjärtat bultade så fort min inkorg visade att jag hade fått ett mail av just Honom. Jag fick aldrig se en bild av honom, och han fick aldrig se en av mig heller. Antagligen var han ful som stryk. Men hans sätt att skriva räckte för att få mig totalt ur balans. Det där har hållit i sig, ordets makt är enorm över mig. Förr läste jag två böcker i veckan, slukade dom som om mitt liv stod på spel.
Faktum är att jag har läst extremt mycket sen jag började behärska läskunnigheten. Jag minns när jag var en sisådär 8 år och var hemma hos mormor och morfar, jag satt alltid med näsan i en bok, och kunde inte lägga den ifrån mig ens när det var dags att äta. Min morfar sa att det där var dåligt bordsskick. Om jag äter själv idag så läser jag alltid samtidigt. När jag fyllde 12 fick jag min första skrivmaskin, man fick hamra ner tangenterna med våld, men shit vad jag älskade den. Mina föräldrar älskade den dock icke, de stod inte ut med det där ljudet varje dag och kväll och natt. Så, när jag tog studenten fick jag min första elektroniska skrivmaskin.
En vacker dag ska jag skriva en bok. Min kommande bestseller står nu med på min Bucket List.

Den elektroniska skrivmaskinen är skrotad sen länge, men min älskade Mac fyller mitt behov...

Nybloggare

Jepp, har börjat blogga. Men det blir väl som allt annat jag tar för mig; skitkul ett tag, sedan mindre kul, sedan inte kul alls...den som lever får se.

Nåväl - välkommen